Superstitious mountains

Jag har varit ute och vandrat i bergen med indiern, franskisarna och en tjej.
Hiking this weekend


En svettig pojknacke efter 10 minuters vandring. Det var varmt kan jag lova.
It was very hot, to say the least!

Finn en gullig ödla
Can you spot the lizard?

Ökenprakt.
Flowers in the desert

Händerna svällde i hettan.
Hands swell in the heat

Sedona

Igår åkte jag iväg med de franska männen och indiern till natursköna Sedona som ligger en till två timmars bilfärd norr om Phoenix. Först körde vi upp på ett berg för att ta bilder på staden och sedan följde en tretimmars vandring i skogen. Den här gången stannade vi lyckligtvis på marknivå och följde en flod som gick mellan bergen. Sedona är alltså ett bergsområde och någon slags platå högt ovanför havsytan. Det är ett populärt område för camping och friluftsliv i USA.

Sedona – the city


Vi hittade en övergiven stuga i skogen. Vem har bott här månne?

Sedona i detalj


Trollskog

Skuggor

Solljus

Höööga berg, men det kanske inte syns på de här bilderna.

Våren har kommit till Sedona.

Picachu, del 2

Mera bilder från Picachu

Kaktusen och solen

Ser man på. Vilken ökenkrabat gömmer sig här då?

Finn den exotiska fågeln. Den finns där, jag lovar.

Sunset. Nu sticker vi härifrån.

Här har vi den nu – helvetesstigen på väg upp till berget. Nu förstår ni varför jag var rädd fastän det kanske inte syns på bilden hur högt uppe det är.

Oj vilka höjder!

Igår sa jag och döden hej till varandra

Igår upplevde jag alla de känslor som en människa kan uppleva. Jag, killarna i huset och en kollega till fransmannen åkte ut till Picachu för lite vandring och fotografering. Dagen till ära var jag klädd i klänning (men tack gode Gud att jag tagit med mig gymnastikskor!). Inte fattade väl jag att det skulle bli bergsklättring på hög nivå. Första timmen var allt frid och fröjd. Jag fotade blommor och yrade runt bland kaktusar, bin och fåglar. Lite jobbigt var det att klättra uppför och solen gassade på i 35 graders hetta men än så länge – inga problem liksom.

Sedan kom vi upp till något som kallades för bergssadeln och marddrömmen började. Vi befann oss sådär 2600 USA-fötter över havsytan och vi skulle upp till toppen på 3400 eller något liknande. Bergsstigen blev ännu smalare och ännu brantare och överallt fanns det lösa stenar som gjorde att man halkade på varannat fotsteg. Vi vissa tillfällen var man tvungen att dra sig upp/ner med hjälp av något slags metallrep som var fastspänt i bergsväggen. Det är ju skoj när ett felsteg eller fumlande med repet och man skulle ha fallit ner och bli en liten röd prick i gänget av färgglada plutteprickar på marken. Jag klassar den här upplevelsen som en av de mest skrämmande i hela mitt liv. Jag kröp på alla fyra, jag hasade mig fram på vassa stenar (bättre det än döden dö!) och grep tag om repet med en styrka som en bebis greppar tag om ett lillfinger. Efter 10 minuter i rent helvete satte jag mig på en klippa en meter bort från ett 7-helevets stup och meddelade killarna att jag gett upp. Inte en meter till, och definitivt ingen topp för min del. Skakande som ett asplöv satt jag där och funderade förtvivlat hur i hela fridens namn jag skulle ta mig därifrån, bad till Gud och bekände Jesus och hela faderullan bara jag överlever. Kanske de kan komma med en helikopter tänkte jag. Fransmannen stannade hos mig medan de två andra våghalsarna fortsatte uppåt. Efter en halvtimme började vi ta oss tillbaka samma väg vi kom. Sakta, skakande, krypande och ålande kom jag med hans hjälp tillbaka till sadeln. Det är lustigt vilka krafter man får när man tror att döden viskar i ens öra. Idag har jag träningsvärk utav bara helvete av allt kämpande. Nåväl, jag är ännu vid liv och fick fina bilder före den där sadeln.

A shadow of me.

Ökenblomma

Desert in bloom.